Levde i Alundatrakten under förra århundradet och några år in på detta - han dog 1912 vid en ålder av 86 år. Hela sitt liv fungerade han som ortens budbärare. Det han däremot inte kunde, var att arbeta. Men illmarig var han och långt ifrån dum - när han inte själv ville spela dum.
Han kunde härma allt och alla, t.ex. kyrkklockorna i Alunda, vilket enligt honom lät som "bånge, bång, lång" medan de i hans öron sämre ljudande klockorna i Morkarla - Per-Olov var lokalpatriot - lät som "blang, bång, bo, bång". En gång härmade han ett par gamla gummor som nödåret 1884 tänkte dränka sig i Mörtsjön för att få slut på eländet. "Di tog me seg en hink varmt vatten för att he sulle kännas lite bättre, når e sulle huppa i, men de hade dåli verkan, så jen sa te jen anre: 'Dränker inte du deg, Lovisa, så dränker inte jag meg heller. Nu går vi hjem till stugga igen å spinner stickgarn'. "Språket är hans eget och torde trotsa all forskning. Han härmade med förkärlek också hur det lät när "Landsvägs-faster" eller "Snatt-Junte" fick spö på galgbacken i Haberga, en av Alundasocknens byar. "Ja tordes inte gå nera, ja" sa han, "men det lät så här för vart slag: schi, scho! Å den stackarn skrek! Hä sulle göra omåttligt ont, de där, vettja!" Häradsdomaren stod med klockan i hand för att se till att profossen inte slog för ofta - det skulle nämligen svida ut ordentligt mellan slagen.
Onekligen var Per-Olov en god historieberättare. Orsaken till att det i Ekeby kyrka sattes in en dörr bakom predikstolen skulle enlig honom vara följande händelse. "Jo se, he va så, att prästen hade vurre i Blaåker å fått förning me seg hjem: två stångkörvar, som han stöppa i bakficka på långrocken. De va en lörda, å då han kom hjem, glömde han bört körven, så på söndan hade han den i fecka, då han stog för altare. Bässöm he va, kände han nåt som tog tag där bak. Dä va en hunn som hadde vädra opp körven. Hunn drog fram den ena å la seg på körkgången å åt oppen. Vänta du, ja har jen kvar, tänkte prästen.
Då han stod på predikstolen, så hörde han nån, som kom i rappan. Nu kommern igen! tänkte han å sparka bakut. Men he va klöckarn he som kom me lysningsboken - - -."
Per-Olov var snål. Då han var på kalas kunde det hända att han plötsligt lade sig ner på golvet och började leta. Tillfrågad om han hade tappat något, sade han att han just förlorat en femtioöring. Alla hjälpte honom leta men ingen kunde finna slanten som naturligtvis inte existerade annat än i Per-Olovs fantasi. För att trösta honom - han var ju fattig - gav de andra då honom en eller annan femtioöring.
Religiös var han också och tillhörde ett slag Frälsningsarmén. Han var så religiös att han inte ens benämnde staden Gävle vid dess rätta namn utan istället sade "stan svära" eller "stan me de fula namne", "Fanny" uttalade han som "F-ny" och "fanjunkaren" blev bara "junkarn".
Bilden av denne hedersman - något annat kan inte sägas om honom - är en liten gubbe, klädd i en långrock, som är grön av ålder, rutiga byxor, blommig kravatt eller lång yllehalsduk samt en tillstukad hög hatt. I ena handen bär han en nattsäck eller smörbytta, i den andra en käpp vars huvud är utformat som en tupp. Han tyckte om att leka med barn, red omkring på käppen och gol.
I smörbyttan brukade han förvara brudkronan ifrån Ekeby kyrka, då han bar denna till bröllopen i Alunda, som gärna lånades då Alunda kyrka inte hade någon egen. Då var han sjaskigt klädd för att lura eventuella stråtrövare. Men lycklig! "Jaa, kere söta, va ja har kånka på den här bytta me gullkrona i. Den ene får ha na på huvut å den andra inte, men kärestaligen, va de ä högtidlit me gullkrona ändå, når de ä nån som har na. Då får man sitta milla skål och vägg å äte kaker, kräm å bruna böner å budingar, så mycke jen kan få ner. Jaa, jässbu bire allri för nog åv." Mat tyckte han om, och snus och dricka. "Ja kere, hur sulle hä gå, öm en inte hadde de här innerlitt rare snuse? Å så putelldricka sen! ja menar tocke där kriminal. Dä ä gött dä. Men puttilöle slår i nacken dä."
Per-Olov gick även i bönmål och om frieriet gick bra så fick han ett par ullstrumpor som tack. Det sades att han hade många par ullstrumpor.